Förhandsvisning
Crook Manifesto: En Djupdykning i 70-talets New Yorks Själslandskap
Okej, föreställ dig det här: det är 1970-talet, och New York City är i princip en enda stor, glamorös soptipp. Vi pratar sopberg på gatorna, kriminalitet som skjuter i höjden, staden som är pank som få, och polisen som bokstavligen hamnar i skottlossning med en radikal grupp. Det här är bakgrunden till Colson Whiteheads absolut fantastiska roman, "Crook Manifesto". Det här är inte bara en berättelse; det är en fullskalig sensorisk överdos av en stad som balanserar på randen, levandegjord med en otrolig blandning av deckarintensitet och knivskarp social satir. Det är den sortens bok som griper tag i dig och inte släpper, och som påminner oss om varför Whitehead är en så sjukt bra berättare.
Mannen i Stormens Öga: Ray Carney
Vår huvudperson är Ray Carney. Han gör sitt bästa för att vara en respektabel möbelhandlare, du vet, hålla huvudet lågt, affärerna rullande, livet på räta spåret. Men här är grejen: han brukade vara en hälare. Och i det här New York är "hederligt" ett väldigt flexibelt begrepp. Han är inte exakt ett helgon, men inte heller en härdad brottsling. Han befinner sig någonstans i det där röriga mellanskiktet, ständigt försöker balansera sina legitima ambitioner med undervärldens lockrop, som han känner så väl. Ray är en man som försöker bygga något uppåt, något stabilt, men hans förflutna som hälare – en person som tar emot och säljer stöldgods – hänger som en mörk skugga över honom. I ett New York som präglas av ekonomisk kris och social oro är det svårt att hålla sig helt ren. Hans möbelaffär är hans försök att skapa en legitim framtid, men
1971: Gnistan som Tänder Kaoset
Det hela drar igång 1971. Ray behöver biljetter till en Jackson 5-konsert åt sin dotter, May. Låter oskyldigt nog, eller hur? Fel. Denna enkla begäran skickar honom ner i ett kaninhål. Han kontaktar en gammal polisbekant, en kille som gärna hjälper till men som, naturligtvis, vill ha något i gengäld. Och så, Ray's försök att hålla sig utanför "spelet" blir otroligt komplicerat, och låt oss bara säga, mycket farligare än