Förhandsvisning
Maus II: En Djupdykning i Överlevnad, Minne och Arv
Hallå där! Idag dyker vi ner i Art Spiegelmans "Maus II", och jag måste säga att det här inte direkt är en lättsam bok att läsa på stranden. Det här är den andra delen av hans otroliga grafiska roman om hans pappa, Vladek, en överlevare från Förintelsen. Den är tung, den är känsloladdad, och ärligt talat, en av de mest kraftfulla saker jag någonsin läst. Vi ska nysta i vad som gör den så speciell, titta närmare på Vladeks liv efter kriget, hur han hanterade allt han varit med om, och hur allt detta påverkade Art, hans son och författaren.
Tyngden av det som kom efter
Medan "Maus I" fokuserade på Vladeks fruktansvärda upplevelser under själva Förintelsen – ni vet, gettona, koncentrationslägren, den ständiga rädslan – så tar "Maus II" vid där Vladek och hans fru Anja försöker bygga upp sina liv igen efteråt. Men "bygga upp" är ett lite knepigt ord här. Det är inte som att de bara viftade med trollstaven och allt blev bra. Långt därifrån. En av de största sakerna som slår en i "Maus II" är hur traumat inte bara slutar när kriget gör det. Vladek lever, han är fri, men han bär på en enorm börda. Han återupplever ständigt de värsta ögonblicken i sitt liv, och det påverkar allt. Han är paranoid, han är extremt sparsam (något vi fick se antydningar om i "Maus I" men det trappas verkligen upp här), och han kämpar med djup depression och ångest. Det är som att kriget lämnade osynliga ärr som är lika djupa, om
Vladek: Överlevarens berättelse, berättad och återberättad
Art försöker ju fånga sin fars historia, eller hur? Men det är ingen enkel process. Vladek berättar sin historia för Art, som ritar den. Den här metanivån, där konstnären och subjektet också är far och son, är det som gör "Maus" så unikt. I "Maus II" får vi se Vladeks liv i Queens, New York, efter kriget. Han försöker försörja sig, han hanterar sina tendenser att samla på sig saker, och han är ofta svår att ha att göra med. Han har en "överlevnadsmentalitet" som sit